onsdag 23 juni 2010

Tinas privata helvete....




Jag har en ångest som aldrig helt lämnar!




Jag ska nu försöka förklara varför jag anser mig helt arbetsoförmögen till alla förekommande arbeten på arbetsmarknaden.


De diagnoser jag har är inte bara ord eller koder på ett papper.

Det ställer till massor med elände för mig och min omgivning !

Mina depressiva och epileptiska besvär gör mig trög i både huvud och kropp.

Hopplöshet, apati, meningen med livet, orkeslöshet, likgiltig och när det är som värst så önskar jag mig från detta livet så alla hade sluppit mig och mina besvär.

Jag har även hög dos anti depressiv medicin mot detta.

Sömnbesvär som jag medicinerar tungt mot. Men trots det så är min sömn inte bra..

Vaknar ofta tidigt och ligger och grubblar och målar upp scenarion som jag sedan har med mig under dagen.

Jag klarar inte av varken ta mig ut eller vara bland folk. Det blir ett stort sorl som inte min hjärna fixar, jag får tunnelseende/dimsyn, jag blir helt paralyserad och kan varken höra något eller hitta ord att säga något.

Jag får oerhört lätt ångest som snabbt eskalerar till en situation som utmynnar i en panikattack. Jag får fruktansvärd ångest om nån /nåt rubbar mina cirklar. Tex om nån dyker upp oanmäld. Eller om nån spontant föreslår tex en promenad. Hela systemet slår knut på sig. Och ångesten slår till med full kraft. (lugnande medicin behövs vid dessa tillfällen)

Det går inte att utföra sakerna, de måste ”planeras” in. Men sen är det inte säkert att det går att utföra ändå, det beror på den där dagsformen.

Jag tål inte någon som helst stress eller yttre eller inre press. Det blir total kaos i systemet. Jag blir helt paralyserad och vet inte hur jag ska ta mig ur situationen. Jag klarar inte ”deadlines” t.ex. att nåt ska vara klart ett visst datum eller på en viss tid. Jag blir hyperstressad och samtidigt vill jag ju göra det jag ska bra. Men tanken på att jag MÅSTE vara klar en viss tid gör att allt låser sig totalt.(och det blir skit av alltihop)

Frustration, ilska, ångest och irritation är känslor som kommer i en salig blandning och den/de som råkar komma i min väg kan få sig en släng av sleven.

Jag vet aldrig från dag till dag om jag kan göra vissa saker, t.ex. Har inte varit ute och handlat mat. ALLT jag gör inne styrs efter just dagsformen jag har inget minne kvar, jag får skriva lappar om allt men det hjälper inte alltid då jag glömmer kolla på lapparna.

Min dotter kan berätta något och nästa sekund är det som bortblåst ur huvudet. Jag gör saker som jag står som frågetecken, när har jag gjort det. Hade kunnat fylla en bok med konstiga/jobbiga situationer som uppstår pga. av detta.


Har försökt några gånger gå ut på egenhand men kände knappt igen mig där jag befann mig fick ringa min dotter som tog mig hem. .min fasa är att jag ska gå ut men hitta inte hem igen det gör mig skräckslagen. Därför vill jag inte finnas längre.


Koncentrationen är obefintlig. Jag kan inte läsa en text och sedan återge den. Den fastnar helt enkelt inte, följa en film är lika illa. Följa ett recept går inte heller, för jag tappar hela tiden bort var jag är och vad jag tog sist så allt blir misslyckat. Läsa en instruktion är uteslutet, tappar tråden ideligen när jag ska prata.

Jag kan inte köra bil längre, pga. mina svimningar attacker och koncentrations problem jag har dvs. det får inte ta mer än max 10 minuter prata med någon förrän jag blir hysterisk arg förbannad. För längre tid än så orkar jag inte hålla fokus ens en bra dag. De riktigt dåliga dagarna tar mina mediciner och går inte upp från min säng.

Mina tvångstankar och tvångshandlingar är som ett ständigt ”brus” i huvudet. De ligger alltid där och pockar på uppmärksamhet. Jag kan inte sortera, plocka och ”rätta till” längre. För allt måste kännas ”rätt” för mig. Annars måste jag börja om igen.

Jag ”hakar” upp mig på allt, så när jag fixar en macka måste jag gå mist 10 gånger för att hämta olika saker. Dessutom är jag så skör gråten lämnar mig inte alls eller känner mig så ledsen att mina tårar inte rinner ner, eller ibland känner absolut ingenting .

För just att komma i tid är ett MÅSTE för mig, minsta minut jag eller någon annan missar får mig att fullständig gå över styr. Blir förbannad och arg på vänner som hjälper och kör mig oftast till olika läkartider.

Frustration, ångest som går över i ilska sköljer över mig med full kraft. Mitt kontroll behov är enormt, även på saker jag inte kan styra över. Jag vill ha full koll allt. Vilket jag inte klarar men det är ”känslan” av att ha full koll som gör att jag kan få lugnare en stund. Innan nästa sak dyker upp.

Tvångstankarna ockuperar mig så jag kan helt ”fastna” i timmar med olika scenarion. Som jag då måste ”lösa” om ut i fall det skulle drabba mig. Och det är otroligt tröttande och när det är som värst så är jag inte tillgänglig ens för mina barn. Då är jag i min ”egen” värld.

Sinnestämningen åker berg o dalbana hela tiden. Det kan växla mellan himmel o helvete på 2 röda sekunder. Och nu snackar jag inte att det växlar mellan olika dagar. Utan att det växlar MÅNGA gånger under EN dag. Omgivningen står frågande och handfallen. Alla i min omgivning blir ju indragna i mitt kaos.


Till detta så fick jag diagnosen eller misstänkt epilepsi i för snart 2 år sedan och det är ytterligare ett helvete. Denna värk i huvudet, svimmar 2 till 3 gånger i veckan som ytterligare en daglig följeslagare gör livet till en ständig kamp.


Har försökt några gånger för ett år sedan gå ut själv, resultat blev att jag inte hittade hem eller visste var jag var tog mig ett tag fick ringa min dotter för att leda mig hem. Jag har fått medicin mot värken men den försvinner inte helt. Därför ligger jag nästan hela dagarna för inte få ytterligare problem. Allt detta är oerhört tröttande både för kropp och själ och jag är helt slut inombords.

Jag har inget socialt liv utanför hemmet. Det finns inte ork och kraft för det. Jag är aldrig med på kalas, fest eller annat där folk förekommer för jag klarar inte av att det blir folk och ljud och stimmigt.

Jag har underkastat mig alla möjliga behandlingar och mediciner och jag önskar att kunde arbetspröva vid något tillfälle men verken vågar eller orkar, min kropp och själ är för trasig för att klara av något arbete.

All min energi går åt till att försöka överleva. Detta låter säkert väldigt konstigt och osannolikt för den som inte är drabbad. Eller har någon nära anhörig som är det så man har sett på hur nära håll hur invalidiserande detta tillstånd faktiskt är. Men jag hoppas detta ger er en inblick i mitt privata helvete som jag trots medicinering och samtal inte får någon ordning på.!!

Slutligen försäkringskassan på regeringen vägar inte bara kränkt mig utan dödar mig sakta sakta genom att tvinga mig gå Rehab mötarna trots min sjukdom.

Tina




1 kommentar:

  1. Om det finns någon rättvisa så får vi en ny regering i höst...en regering som är värda namnet regering. Ett rättvise parti är det dax för !
    Sjuka ska inte behöva bli mera sjuka p.g.a. regeringen ! / K-A

    SvaraRadera