tisdag 6 juli 2010

ME/CFS en helvetes sjukdom.


Det värsta är nog att inte många förstår hur den drabbar, inte bara den som har sjukdomen utan även anhöriga.

Tänker många gånger att hur livet skulle varit utan denna sjukdom.
Vad jag och min man kunnat göra.
Jag hade kunnat jobba och ekonomin varit mycket bättre, vi hade kunnat ut och resa, det är många platser på vår jord som jag velat uppleva.

Men nu är det inte så och jag är glad åt varje dag som jag inte dippar helt.
Men det är en balansgång hela tiden att jag inte ska kunna lita på min kropp.

Sen lider jag av att inte orka, min man får dra det tyngsta lasset.
Är nu i en rejäl svacka, med mycket mera värk, låg inatt och kunde inte somna för att kroppen värkte så förbannat.
Tog värktablett men den hjälpte inte, jag är så rädd för att jag måste börja äta starkare sorter.
Jag har så svårt att tåla medicin överhuvudtaget, så kan jag vara utan så är det bra.
Jag vill så mycket men orkar inte.....och hur ska man få den den sjuka kassan att förstå det ?
Vid samtalet med min handläggare så sa jag att jag är redan utredd på pila och att jag skulle ha varit helt arbetsför nu om behandlingen hjälpt ( sen kan man undra vilken behandling som man blivit erbjuden .....psykolog och lite sjukgymnastik)...fick då till svar att det var den medicinska utredningen men nu skulle jag få träffa en arbetspsykolog .

HMMM är dom ute efter att sätta stämpel arbetsskygg eller vadå ?

Hahahaha hur ska dom bota den sjukan då tro ?

Kanske det är så att de på den sjuka kassan borde få pröva på hur olika sjukdomar gör med en människa.
Jag önskar ingen människa ont men nog skulle vi sjuka bli hjälpta av mer förstående myndigheter.

Livet har blivit en kamp.

Jag accepterar sjukdomen men jag accepterar INTE ATT FRISKA MÄNNISKOR SKA PRESSA MIG SÅ ATT JAG BLIR SÄMRE.
Där går gränsen med mitt tålamod !





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar